Ett utdrag från bok "Reiki i ett vidgat perspektiv".
Jag läste i sonens biologiläxa att alla atomer alltid är samma i antal. De kan omformas, förmultna och återta ny form. Ett kretslopp. Ingenting kan någonsin gå förlorat! Tänk om det är liknande förlopp när man dör?
Låta mig backa tillbaka, för jag vill berätta mitt perspektiv på min historia för dig. Jag vill göra det ärligt, ej förskönat och avklätt för att du ska få en bild hur det kan vara eller kanske kan du känna igen dig. Kanske kommer du få nya perspektiv. Det är det som gör livet spännande och intressant.
Min historia började med att den 22 december 2015 ringde min mamma till min man Anders klockan 04:00 på natten.
- Pappa Göran mår inte bra, kan du skjutsa oss till akuten.
Han insåg att det skulle ta ett tag innan han skulle vara hos dem. Det var skälet han sa åt mamma att ringa en ambulans. Det beslutet räddade förmodligen livet på min pappa som fick hjärtstillestånd i ambulansen och han blev igångstartad med hjärtfibrillator. När pappa vaknade var han sig inte lik längre, hans minne hade blivit avsevärt sämre, han hade ångest, ville inte sova och inte äta.
Min mamma var en kämpe av högsta rang. Hon gjorde allt möjligt hon kunde komma på för att han skulle må bättre. Hon tappade aptiten och medicinen (Varan) krävde att man skulle äta ordentligt med mat. Den blev istället förgiftande. Det var inget som jag visste om. Hade jag vetat hade det här inte uppstått.
Jag fick ett samtal på kvällen 21 januari 2016 där min mamma sa att jag måste skjutsa henne till sjukhuset. Väl inne i sjukhusbyggnaden faller min mamma handlöst ner på golvet. Sjukhuspersonalen tar hand om henne snabbt. Pappa är förvirrad och vet inte vad han ska göra. Jag tog med min pappa till hemmet där jag bor.
Dagen efter åker jag till mamma som nu ligger på intensivvårdsavdelningen. Mamma är vaken och sluddrande säger hon:
- Du måste lova att ta hand om pappa. Jag svarar ja och tårar rinner ner på mina kinder.
Hon öppnar ögonen och blicken som jag ser kan jag sent glömma. Jag bara visste att hon kan inte överleva det här, trots att läkaren bedyrade att hon skulle må mycket bättre. Hon skulle dock få göra dialysbehandlingar hela sitt kvarvarande liv. Det kom fram senare att min mamma hade ett halvt fungerade hjärta som inte hade lagts med i den första bedömningen.
Jag kastade mig på telefonen och sa åt mitt syskon och komma hit omedelbart.
Dag nummer två började doktorn på att skälla på mig och min syster att vi borde förstått bättre att mammas hjärta var svagt. Min syrra tände till och sa något konfrontativt tillbaka. Doktorn var mycket skicklig men patientsamtal var inte hans starka sida. I hemlighet döpte vi faktiskt han till doktor Aspberger för att klara av hans konfrontativa stil. Jag uppskattade dock hans uppriktighet och han fick nog också ta tillbaks mycket från både mig och min syrra. Det fanns konstigt nog en ömsesidig respekt mot varandra ändå.
Den 24 januari sa han att samtliga organ i mamma var utslagna och att hålla liv i mamma på konstgjord väg skulle förlänga livet på henne drygt en månad. Han sa att ”han” har tagit beslutet att nu stänger vi ner alla apparater och ger alla upptänkliga ångestdämpare och smärtstillande vården kan uppbringa. Han la också till att vi hade inget att säga till om det här. Vi protesterade inte för mamma hade tydligt sagt när vi växte upp som ungdomar att hon skulle inte bli ett vårdkolli.
Vi visste att mamma skulle dö. Jag och min syster höll varsin hand på min mamma. Vi har båda lärt oss Reiki. Vi gav det till mamma för att ge henne lättnad. Vi torkande hennes panna, sa lugnande ord och gav Reiki. Sjuksköterskorna på IVA var fantastiska och vördnadsfulla. Hon stängde av hjärtmonitorn och sa att det ger bara onödig stress att se den.
Mammas händer var så kalla och livlösa. Vi gav Reiki och jag tittade mig runt omkring och jag får en plötslig flashback till när jag födde mina barn. Doften och väntan var detsamma. Jag vänder mig till min syster och säger:
- Det är som en omvänd förlossning.
Den insikten ger mig styrka och att min syster är här tillsammans med mig. Att vi möter svårigheten tillsammans. Förlossning och död är bara omformning av materia som återtar ny form. Död är lika naturligt och givet som födelse.
Mamma dog den kvällen och hennes ansikte fick en frid och lättnad. Mamma var inte där, men min övertygelse är att hennes själ är i en annan dimension. Jag kände mig lättad att hennes smärta var över men en oerhörd saknad och sorg.
Jag tänkpratar ofta med min mamma och jag får ofta svar. Jag vet inte om jag hittar på svaren men det är i varje fall en tröst för mig. Mamma lever i mig! Många gånger har jag frågat om det hjälpte henne att få Reiki, om det gjorde övergången lättare och samtliga gånger har jag fått ett tydligt ja. Det är min övertygelse att Reiki är bra för alla skeenden i livet.
Älskade mamma, du är saknad och jag hoppas vi ses igen. Till dess ska jag leva mitt liv till fullo i meningsfullhet och glädje.
